Hon somnade inte om.
Hon låg vaken när natten gick över i morgon.
Var i varandet.
Som om hon ville känna in nuet.
Utan allt brus runtomkring.
Det var stilla och tyst.
Hon kände igen stillheten.
Hon kände igen sig själv.
Hon kände igen sitt hem.
Ändå är det som om allt för alltid var i förändring.
Som att människan nu hade börjat minnas vad som var viktigt på riktigt,
vad prioritera verkligen betydde,
att äntligen kunna ge avkall på det vi trodde var viktigt,
att det inte längre var svart eller vitt utan nyansrikt.
Att leva äntligen började handla om förmåga att njuta och vara tacksam för det vi har,
hur viktigt det är att vi hjälps åt och
att vi alla, utan undantag, föralltid hänger ihop som en männsklighet.
Hon såg där i den tidiga timman att allt var påväg att för alltid förändras,
men det skulle ta tid,
längre tid än hon först trott.
Mänskligheten gick in i ännu en ny fas,
för att om igen lära sig nyansering.
Lära sig att alla röster behöver bli hörda och respektera.
Hur vi lyssnar och bemöter varandra,
i det lilla,
i det stora
och allt där emellan har enormt stor betydelse.
Vi har inte insett att vi alla gör den skillnaden,
varje dag,
i varje stund,
varje ord vi skickar ut.
Fördömma eller lyssna?
Rädska eller mod?
Hat eller kärlek?
Det är som om vi ständigt utmanas av rädslan som vill lamslå oss.
Om och om igen måste välja att lyssna och ledas av kärleken.
Vi får aldrig glömma kärleken.
För vi kommer inte undan.
Vi som är här nu får aldrig glömma.
Vi kommer efter det här för alltid vara förändrade.
Kris gör det med människor.
Det är som att den här tiden för alltid kommer ligga i vårt dna och vi kommer överföra det till alla framtida generationer.
Den tanken,
när natten än en gång övergick till dag,
som skapar lugn och inger hopp.
Hon känner att orden som kom till henne var sanna.
Hon var vaken nu.
Hon ville inte somna om.
Malin Maria 