”Hon somnade inte om.
Hon låg vaken när natten gick över i morgon.
Var i varandet.
Som om hon ville känna in nuet.
Utan allt brus runtomkring.
Det var stilla och tyst.
Hon kände igen stillheten.
Hon kände igen sig själv.
Hon kände igen sitt hem.
Ändå var det som om allt var i förändring.
Som att allt fler nu hade börjat minnas vad som var viktigt på riktigt,
vad prioritera verkligen betydde,
att äntligen kunna ge avkall på det vi trodde var viktigt,
att det inte längre var svart eller vitt utan nyansrikt.
Att leva livet äntligen började handla om förmåga att njuta och vara tacksam för det vi har,
hur viktigt det är att vi hjälps åt och
att vi alla, utan undantag, föralltid hänger ihop som en männsklighet.
Hon såg där i den tidiga timman att allt faktiskt var påväg att för alltid förändras,
men det tog tid,
längre tid än hon först trott.
Vi var i ännu en ny fas,
för att om igen lära oss nyansering.
Lära oss att alla röster behöver bli hörda och respektera.
Lära oss hur vi lyssnar och bemöter varandra,
i det lilla,
i det stora
och allt där emellan har enormt stor betydelse.
Först att vi alla gör den skillnaden,
varje dag,
i varje stund,
varje ord vi skickar ut.
Fördömma eller lyssna?
Rädsla eller mod?
Hat eller kärlek?
Det var som om vi ständigt övade på att utmanas av rädslan som vill lamslå oss.
Om och om igen blev vi tvungna att välja att lyssna och ledas av kärleken.
Vi får aldrig glömma kärleken.
Kärleken, omtanken och värmen.
För vi kommer inte undan.
Vi som är här nu får aldrig glömma.
Vi är här för att för alltid vara förändrade.
Kris, kaos och utmaningar gör det med människor.
Det är som att den här tiden för alltid kommer ligga i vårt dna och vi kommer överföra det till alla framtida generationer.
Den tanken,
när natten än en gång övergick till dag,
skapade lugn och ingav hopp.
Hon kände att orden som kom till henne var sanna.
Hon var vaken nu.
Hon ville inte somna om.
Hon vill vara vaken och höra nyanserna av allas röster.”
Malin Maria 