En man kom och spottade Buddha i ansiktet. Han var mycket uppretad. Han var brahmin, och Buddah hade sagt saker som retade prästerna. Buddha torkade sig i ansiktet och sa: ” Har du mer att säga?”
Hans discipel, Ananda, blev mycket arg. Han blev så arg att han sa till Buddha: ”Ge mig bara tillåtelse att sätta den mannen på plats. Detta är för mycket. Jag kan nye tåla detta.”
Buddha sa: ”Men han har inte spottat dig i ansiktet. Det är mitt ansikte. För det andra, titta på honom! I vilken stor vånda hannär – bara titta på honom! Ha medkänsla med honom. Han vill säga något till mig, men orden räcker inte till. Det är också mitt problem, ha varit mitt problem hela livet – och jag ser att den här mannan är i samma situation! Jag vill berätta saker för er som jag har fått veta, men jag kan nte återge dem eftersom orden inte räcker till. Den här mannennär. Samma båt: hanmär så arg att inga ord kan uttrycka hans vrede – på samma sätt som jag älskar så mycket att inga ord, inga handlngar kan uttrycka det. Jag inser att mannens svårigheter – se bara!”
Buddha ser, Ananda ser också. Buddha samlar helt enkelt ett faktiskt minne, Ananda ett paykiskt minne.
Mannen trodde nte sina öron när han hörde abuddha. Det var en stark chock för honom. Det skulle inte vara någon chock; det skulle varit väntat, det skulle varit naturligt. De är så människor reagerar. Men Buddha kände med mannen, insåg hans svårigheter…Mannen gick, kunde inte sova på hela natten, grubblade över, mediterade över det. Böjade känna stor smärta, började känna vad han hade gjort. Ett sår öppnades i hans hjärta.
Tidigt på morgonen rusade han till Buddha, föll ner för hans fötter, kysste hans fötter. Och Buddha sa till Ananda: ”Titta, åter igen samma problem! Nu känner han så mycket för mig att han inte kan uttrycka det i otd. Han rör vid mina fötter. Människan är så hjälplös. Någonting som är för mycket kan inte uttryckas, kan inte förmedlas, kan inte kommuniceras. Man måste ta till någon gest för att symbolisera det. Se!”
Och mannen började gråta och sa: ”Förlåt mig, herre. Jag är oändligt ledsen. Det var fullkomligt idiotiskt av mig att spotta på dig, en man som du.”
Buddha sa: ”Glöm det! Den man du spottade på finns inte mer, och den man som spottade finns inte mer. Du är ny, jag är ny! Se – denna sol som går upp är ny. Allt är nytt. Gårdagen finns inte löngre. Låt den vara glömd. Och hur ska jag förlåta? Du spottade aldrig på mig. Du spottade på någon som är borta.”
Buddha minns fullkomligt väl att mannen spottade på honom igår, men han minns också att varken han eller mannen är den samma som igår. Det är ett avslutande kapitel; det är inte värt att bära på hela livet. Men fortsätter att bära på ditt. Det någon sa till dig för tio år sedan bär du fortfarande på. Sådana psykiska minnen fortsätter att vara en börda för dig. De förstör din frihet, sätter dig i bur. Faktaminnet är det inget fel på. Lägger du bort det psikiska minnet blir du en spegel som alltid är sann utan att förvrida verkligheten.
Malin Maria 