Det slår mig då och då att löpning är som livet i miniatyr. Man strävar efter flowet, det är inte mycket som kan slå den känslan. När stegen löper på av sig själv, man känner sig lätt, stark och fullständigt ett med kroppen. Tanken är fri. Precis som när livet visar sig från sin bästa sida och hjälpande händer dyker upp precis när de behövs och saker faller på plats så enkelt att man nästan får nypa sig själv i armen.
Jag tror inte det är en slump att flow inträffar och jag tror att man kan påverka det genom sitt sätt att tänka och samverka med det som kommer i ens väg. Istället för att se det som en fiende och motarbeta.Egentligen är det ganska enkelt.
Om löpningen (alt. livet) sker i lagom takt ödslar man inte onödigt med resurser, man befinner sig i balans, det är hållbart i längden. Lagom takt beror på hur förberedd man är, hur mycket man tränat och vilka förutsättningar man har. Det är väldigt individuellt, men det går att påverka på många olika sätt. Det betyder att alla har möjlighet och kan utvecklas om man vill.
Att spjärna emot och hålla igen tar kraft, att springa för fort tar kraft…det gäller att hitta rätt fart. Rätt fart är också olika och det beror på. Ibland när det går nedför kan man släppa på och när det går uppför sakta ner, kanske gå. Men man behöver inte stanna om man inte kört slut på sig.
Kroppen signalerar och visar vägen för vad som är möjligt. Precis som i övriga livet. Lyssnar du på din kropp? Utmanar du dig själv? Ger du dig förutsättningar för ett hållbart liv? När du är i balans blir du generösare mot andra!
Kram malin
Malin Maria 