– Vad gjorde du egentligen när du var hos mig sist?
Jag rycker nog till lite. Först blir jag orolig av att ha gjort något fel (varför är det ofta första tanken?). Men leendet mitt emot avslöjar något annat.
– Barnet blev helt annorlunda efter ditt besök, all min oro jag hade tidigare försvann, jag fick se helt andra sidor, det är fantastiskt.
Runt bordet ler alla och jag känner mig lite generad över de starka orden som riktas mot mig.
Jag, och de omkring mig, är visserligen vana vid att se många framsteg i vår vardag. Vi firar gärna och gläds åt varandra. Det är det absolut bästa och den största valutan i vårt jobb. Vi får följa barns framsteg i vardagen, när vår egen verksamhet tillsammans med hela barnets värld tillsammans kan gör skillnad. (För allt skeer i ett samspel och sällan som isolerade företeelser). Det är därför vi sitter här runt bordet, det är därför vi engagerar oss med hela vårt hjärta i vårt arbete.
Frågan kommer igen.
–Vad gjorde du? Jag tror jag vrider på mig när frågan ställs igen. Jag inser att jag kommer inte undan. Jag vet inte vad jag ska svara.
Jag minns dagen, de roliga och lustfyllda lekstunderna, jag minns det lilla rummet, ett fantastiskt fascinerande barn och de andra barnen runt omkring, lika lekande, nyfikna och engagerade. Jag minns flygplan, tåg, dockor och att vi byggde biltvätt. Inget märkvärdigt alltså, egentligen. Jag berättar för de andra vad jag såg och vad vi gjorde.
Rösten intill säger; tänk vad bekräftan och att vi ser barnen kan göra skillnad. Orden dröjer sig kvar hos mig.
Att välja gädje
Jag har tänkt mycket över det lilla samtalet ovan efteråt. Glädjen över framsteg och att dela den tillsammans med andra. Över oro som förbyts i skratt, fascination och lycka. När vi delar lär vi oss av varandra och vi skapar en positiv energi som kommer fler till godo, med den energin kan vi till och med försätta berg ibland.
Att se en människas fulla potential
Det finns något ytterligare viktigt i den ovanstående lilla händelsen och tanken etsar sig fast. Tänk att det ibland behövs ganska lite insats att göra stor skillnad (det gäller åt båda håll, positivt och negativt). Men att se en människas fulla potential genom att se in i ögonen och bekräfta varje liten seger i nuet. Det kräver fullständig närvaro och det kräver fullständigt engagemang. Det kräver övertygelse och det kräver tro och tillit. Det är ett extremt billigt pris och något som var och en av oss kan vara generösa med.
Att göra synvändor och bryta mönster
Men för att under ska få varaktig effekt krävs att alla samverkar runt omkring och då måste vi lita på varandra. Vi måste bryta mönster och invanda sätt att se på vår omvärld och våra medmänniskor. Vi måste vilja och våga. Vi måste göra synvänvändor och hålla fast vid dem. Inte falla in i gamla mönster utan tro på något annat. Vi måste tro på under för att under ska bli verklighet.
Att tro, ha tålamod och arbeta tillsammans
Det är en sak att få syn på en människas fulla potential och ha mod att peka på den. Det skapar både förväntan och ställer krav som inte alltid är bekväma. Men det krävs stor tro, tillit och tålamod att hålla fast vid dem i vardagen. Egenskaper jag ser hos många omkring mig och som jag beundrar stort. Det är teamwork och i det arbetet är var och en precis lika viktiga.
Tack💖
Kram malin
Malin Maria 