Ibland tänker jag att min kropp är en enda stor mottagare, som en stor parabol. Att var och en av mina hudceller tar emot signaler utifrån det liv jag lever och av den omgivning jag befinner mig i. Alla mina inre organ påverkas av det som släpps in genom hudcellerna. Om det inte finns ett flöde i min kropp och en väg ut, så samlas allt kvar inne i kroppen och gör att det blir lite trångt och trycker på. Det går lite långsammare, blir lite stelare och knölar liksom till sig. Min tanke och mina känslor påverkas av vad min kropp upplever. För mig blir den bilden målande.
Ofta är det uppenbart för mig att kroppen signalerar på olika sätt när jag stressat för mycket, inte skapat tid för träning eller slarvat med hälsan. Den signalerar när jag har utmaningar i mitt liv som tar mycket av tanke kraft och emotionell kraft. Det är också lätt att se detta hos sina vänner, kollegor eller hos familjen, inte minst hos sina barn. Det kan visa sig som ont i magen, trötthet, huvudverk, stel nacke osv.
Då och då överraskas jag och ser inte sambanden, när jag inte förstår brukar jag oftast negligera signalerna till en början trots att jag vet att det sällan fungerar. Jag tänker att jag sovit illa, är på väg att bli sjuk eller har träningsvärk. Men det onda går inte över utan biter sig fast. Därefter börjar ett detektiv arbete att förstå vad det egentigen handlar om. Jag behöver titta bakåt, titta framåt och se vad jag har runt omkring mig. Har något hänt tidigare som kommit ikapp mig och som jag inte är färdig med? Finns det något i framtiden som oroar mig? Eller har jag saker i min omgivning som jag påverkas mycket av? Det sista kan vara svårt att se och förstå. Men eftersom jag tar in även andras signaler genom mina hudceller så måste jag vara uppmärksam på detta.
Omgivningens påverkan kan vara en kollega på jobbet, någon i familjen, en vän eller ens barn. Ibland är det svårt att se skillnad på sin egen stress eller om man tar in någon annans stress, oro eller sorg. Att upptäcka detta är första steget och det kan ofta räcka att veta om hur det ligger till för att det ska lätta igen. Ibland måste man hitta lite sätt att hantera det på så att man inte är så mottaglig för omgivningen. Det har hänt att jag under kortare perioder faktiskt har skyddat mig själv genom att dra mig undan eftersom jag inte har så tjocka skyddslager som skulle behövas. Då handlar det om att rädda sig själv vilket kan vara väldigt smärtsamt för relationer. Men genom att hålla sig undan kan man läka sig själv tillräckligt för att återta kontakten igen.
Kroppen är min parabol och vet något som jag kanske själv inte har förstått, den ger sig sällan förrän jag får på mig rätt glasögon. Först då kan knutarna knytas upp och energin flödar fritt igen. Jag har en knut att lösa upp just nu, den sitter i ryggen och har vävt ett litet nät. Jag känner den och har just accepterat den, om än motvilligt. Jag kan vara den på spåret. Nu måste jag slå av på farten lite och gräva där jag står. Ta en lite paus.
Kram malin
Malin Maria 