Historien sätter sin prägel – personlig kortversion i ord o bild 

Historien sätter sin prägel på den man är. Den man blir ligger i hur man väljer sin framtid. Det kommer man ibland inte på förrän halva livet redan passerat men det är aldrig för sent. Förlika sig med det fårgångna och tilltro till morgondagen. Den enda uppgiften att vara en så bra version av sig själv som möjligt med de utmaningar och möjligheter man står inför.

.
1. Uppväxt Tidiga Barndomen 

 
  Jag minns inte mycket från de tidiga åren men ser vad som präglat mig till den jag är idag. Jag förstfödd i familjen och vår släkt- automatiskt en upplevd förvänta om att ta ansvar och sköta sig. Uppvuxen på landet, i myllan med naturen och gården som lekplats. Uppväxt med att det är naturligt att ibland måste man jobba hårt, bli ordentligt skitig och en kopp kaffe är en välbehövlig paus. Det finns alltid något att göra, man får ta tag i det som det kommer i ens väg och allt går inte att planera – vädrets makter kan vi inte exempelvis inte påverka bara hantera. Så är det med allt som ligger utanför vår påverkanszon. Men jag har också tidigt fått känna på att hantera det osagda, uppleva särbehandling, familjehemligheter, vara lyhörd inför stämningar och sparsamhet. Min bubbla skapades tidigt och blev min plats för tillflykt. Det finns ett par vänner jag mötte tidigt i livet som fortfarande finns kvar i mitt liv och det är något alldeles speciellt när man följt en människa under hela livet mer eller mindre frekvent. De känns som en utvidgning av familjen och de har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Och lite kuriosa är att vi redan tidigt på 80-talet hade en hel flyktingförläggning i Torpa, om än i fantasin.

• I fantasin kan allt hända.
• Frihet under ansvar.
• Det finns olika verkligheter och olika sanningar.
• Man får ta dagen som den kommer.
• Familjen är viktig.

2. Skolåren Barndom

 Under skolåren upplevde jag önskan att vara en del av ett sammanhang, men känslan att stå lite vid sidan av. Typ som att jag var med i kören fast jag alltid mimade. Med men ändå inte med. Jag hade tidigt en känsla att inte låsa in sig i ett fack för det skapar frihet men till bekostnad av viss närhet och gemenskap. Man knyter inte an fullt ut av rädsla att bli fast. Det var tidigt viktigt att stå på egna ben och klara sig själv. Det som krävs i vissa situationer tar man med till andra och man blir ofta det situationen kräver av en. Både till gott och ont. Har alltid haft mycket inuti som inte har hittar kanaler ut, det krävdes mycket träning genom livet att hitta kanaler och öppna fördämningar. Önskar jag haft någon vuxen som haft förmågan att ställa frågor och se mig på riktigt. Inte bara se den duktiga tysta flickan som var snäll och hanterbar utan någon som haft förmågan att utmana mig ordentligt. Den personen kommer väldigt mycket senare. Jag önskar också att jag vågat stå upp för utanförskap och mobbning mycket mer än några små korta antydningar. Det finns ett mörker hos oss alla som behöver pysa för att inte rinna över långt senare.Idag känner jag lätt igen andras bubblor och vill gärna hjälpa att bidra till pys om jag får.  Då var jag rädd och räddare blev jag ju större bubblan blev. Idag är jag inte alls rädd för pyset eller det som öppnar sig.

• Man måste stå på egna ben.
• Alla/allt har något gott i sig, man måste inte välja sida.
• Bygger man murar skyddar man sig, om än tillfälligt men de blir lätt permanenta.
• Är man tyst och duktig får man vara ifred. Lagom är perfekt.
• Lita på sin magkänsla.

3. Högstadie-gymnasie Ungdomstid

 Engagemang, sorg och olikheter präglade ungdomstiden. Intresse för tredje världen och u-länder föddes med hjälp av engagerade lärare. Frige Nelson Mandela, free the children och skolan gick över till oblekt papper. Vår klass förlorade en klasskamrat. Klassen byggde ännu starkare band, som gör att vi än idag har träffar då och då eftersom vi fortfarande uppskattar varandras sällskap. Jag tycker nog mer om mina klasskamrater idag än jag någonsin gjort. På gymnasiet fortsatte engagemang, samlade mod att göra en utställning för homosexuellas rättigheter, skriva om barn till alkoholiserade föräldrar. Från ett flitigt umgänge med kyrkans ungdom (som tog hand om oss under de kritiska åren och gav oss en trygg uppväxt med mycket resor och starka relationer) så började vi umgås med amerikanska fotbollskillar genom ett cheerleadersgäng. Vilket gjorde att jag under alla de här åren träffade många härliga varma människor som vi aldrig träffat annars. När man skrapar på ytan slutar man aldrig att förundras. 

• Världen behöver vår solidaritet och vi får inte blunda för orättvisor.
• Livet är inte rättvist utan fylt av sorg och svårigheter som vi måste hantera och gå vidare.
• Tillsammans kan vi vara starka. Vi behöver varandra.
• Se det som ligger dolt, det finns alltid mycket isberg under vattenytan.
• Utmana tabu. Människors reaktioner säger mer om dem själva än om det/den de reagerar mot.

4. Steget till vuxenvärlden

 
Livet börjar på riktigt och det är dags att provar sina vingar. Bestämde mig för att inget skulle hindra mig – jag skulle leva mitt liv. Mitt förhållande jag då hade fick inte bli ett hinder, istället drog vi åt olika håll och relationen allt färre beröringspunkter innan det naturligt dog ut. Jag älskade studentlivet, (inte studentfesterna) utan framför allt att studera och klara sig själv. Spännande kurser som inspirerad och fick en att växa, reflektera, analysera, att få ta ansvar, lära mig prata, studieteknik, skriva och fysisk träning. Jag valde att åka på en tre veckors studieresa till Indien, utan att känna någon. Jag var livrädd och grät, men stålsatte mig och fick under dessa veckor med mig tunga, intressanta och fascinerande upplevelser som jag aldrig glömmer. Hittills hade jag tyckt att världen var rätt sig lik när man reste runt på semester, men i Indien var ljuset, dofterna, luften, gruset, livet -allt väldigt annorlunda. Människor i gränderna utanför ugnarna som väntar på att dö och brännas, barnen i vägkanterna, lemlästade i trafikkaoset, alla djuren på gatorna, familjer som bor under hotellets trappa. Allt var en ny upplevelse av världen. Min egna bostad i Karlstad som jag delade med min vän gav stor trygghet, men också en styrka att vilja stå på egna ben fullt ut.

• Vi är en del av en stor värld.
• Balans i livet är viktigt.
• Övervinna rädslor – allt är möjligt.
• Jag har mer i mig än jag någonsin vågat tro. 

5. Vuxenlivet

 

 Första bostaden i Gbgs förort – med blodiga  slagsmål i trappuppgången och den alkoholiserade mamman i lägenheten ovanför. Första tiden – utan bil och utan tv med möbler från loppisfynd, ommålat, egen sytt och arvegods. Pendlade till jobbet med spårvagn och buss – med ett eller två byten innan jag skaffade mig den lilla Renault5 (som ser liten ut men rymde det mesta). Första heltidsjobbet som fritidspedagog fick jag på en fantastisk skola som blev min andra familj. Med arbetskamrater som alla har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Första året var det svåraste året i mitt liv  – det utmanande alla mina värderingar, känslor, erfarenheter och förmågor. Nu var det på riktigt. Skapa en bra vardag för ett fantastiskt gäng barn som utmanade var enda dag. Det var fyrkantigheten, tydlighet, bestämdhet och en myndig stämma som jag aldrig tidigare tränat. En helt ny roll och jag var helt slut, varenda dag under ett helt år. Fram på vårkanten kom belöningen med glädje, skratt och leenden. Varenda unge har en plats i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dem. Det som inte stjälper det stärker – det lärde jag mig med råge. Resterande år var magiska som jag minns det. Jag fick en mentor från första dagen vid min sida, med det största hjärtat man kan tänka sig lärde jag mig att med kärlek, generositet och förståelse kan man komma hur långt som helst. Jag fick efter ett par år möjlighet att prova skolledarrollen av min rektor och halkade in på ett bananskal (eller så såg hon att mitt starka driv och analysförmåga som möjlighet att kompenserade min brist på naturliga ledaregenskaper) vilket skulle komma att bli min yrkesväg.

• Styrka kommer från hjärtat när man tror och har tillit.
• Jag kan ha ett gott liv med väldigt lite (även om det är mindre bekvämt).
• Människor omkring mig berikar och är den bästa lärandemiljön i livets skola.
• Begränsningar finns i mitt eget huvud, jag vandrar gärna ett steg i taget men vill aldrig stå stilla.
• Barn är det mest värdefulla och fantastiska som finns i världen.
• Än en gång när det kör ihop sig är det bara att kavla upp armarna, djupa andetag och jobba stenhårt. Det lönar sig alltid! 
• Jag vill påverka och göra skillnad. Jag har lätt att se helheter och möjligheter.

De senaste 15 åren har jag utvecklat min proffession, haft tur att komma till flera bästa arbetsplatserna, träffar min älskade make och blivit mamma tre gånger om. De åren har påverkat mig och utmanat mig mer än någonsin att äntligen landat, ta bort skygglapparna, riva murar och syn liken i garderoben. Jag är den jag är – det är okej. Jag är nyfiken på morgondagen och den jag möter där. 

Hur ser din historia ut? Hur skulle du beskriva den idag? Viktiga människor i ditt liv? Finns det historiska bojor som låser dig fast eller är du fri att möta morgondagen.

Kram Malin